torsdag 28 maj 2009

De fienden respekterar

Våra fiender ser på oss som boskap - precis på samma vis som en bonde ser på sina djur. De flesta djur är enbart till för att slaktas till föda, något som sker så fort som de vuxit till lämplig storlek. Andra djur, som hundar, katter och hästar, har turen att få leva ut sina liv som bruks och sällskapsdjur. Men poängen att komma ihåg är att vi alla ägs av storbonden - åtminstone så anser han det.

Men de av oss som insett hur illa läget nu är, och därför öppet tar en konfrontation med dessa ondskans företrädare, löper ingen - eller åtminstone liten - risk att råka illa ut. Och detta beror på att fienden respekterar de som avslöjat honom. Och de man respekterar högaktar man. Så är det och så har det alltid varit.

Vi vet alla att den tysk som de allierade respekterade över alla andra var Rommel, deras värsta fiende på slagfältet - generalen som inte kunde besegras. Redan på femtiotalet hyllades han i en nu berömd Hollywoodfilm. På samma vis är det för oss som idag kallar banditerna bakom 9/11 för deras riktiga namn. De vill oss inget ont utan hoppas kanske istället kunna rekrytera oss en vacker dag.

De som motarbetar fienden är lika lejon och tigrar, modiga starka och hängivna. Och precis som vanliga människor är djupt fascinerade av dessa djur, så är fienden fascinerad av de som motarbetar honom. För vi kan inte omvändas eller glömma bort det vi nu vet, och vi kommer heller aldrig att sluta kämpa mot allas vår fiende: för det ligger inte i vår natur att göra så. Och detta vet vår fiende om. Och därför respekterar han oss. Vi utför dessutom ett viktigt arbete för honom: vi försöker nämligen med allt vi har att väcka upp folk i vår närhet.

Och detta, vårt företag, följer fienden intresserat på avstånd, eftersom han då får se hur neddummad befolkningen är. Som läget är för tillfället så har han ännu inget att frukta från vår verksamhet, ty neddummningen är så otroligt djup och omfattande att bara en handfull människor har en aning om vad det är som pågår. Inte ens hur tre stora skyskrapor sprängdes i bitar mitt framför ögonen på oss alla (en av dem (building 7) utan att ens bli träffad av ett flygplan) kunde ju väcka dem. En hel värld såg på ... men kunde ändå inte förstå.

Vi som kämpar mot dessa mördare är mao sällsynta och räknas därför inte in bland den vanliga boskapen. Men kanske behöver vi inte vara så många till antalet, för även fiendens antal är lågt.

torsdag 7 maj 2009

Frihet och rättigheter

Bästa sättet att bevara vår frihet på är att bevara våra rättigheter som fria människor, utan att gå med på att göra några som helst eftergifter - någonsin. Genom att värna om våra rättigheter, som tex Yttrandefriheten, så ser vi samtidigt till att vår frihet värnas. Ökad övervakning och kontroll, vilket vi nuförtiden påtvingas av våra ledare - helt utan anledning, för vi utgör inget hot mot varandra - gör endast att vår frihet kraftigt begränsas.

Och denna sorgliga utveckling - som nu bevisligen pågår - kommer INTE att göra oss friare. Tvärtom. För vi kommer istället, om ingenting görs för att stoppa utvecklingen, att bli alltmer förslavade och förtryckta.

Den stora gåtan är inte varför våra ledare gör detta mot oss, utan varför vi går med på det. Vi har nämligen inget som helst att vinna på att ge upp våra rättigheter. Problemet är att vi litar alltför mycket på våra ledare. Vi bör därför komma ihåg vad våra ledare ställt till med de senaste åren, som tex 9/11. För om vi gör det så inser vi att vi nu är mycket illa ute. Våra ledare har nämligen för avsikt att ta allting vi äger ifrån oss, och detta tänker man inte göra några som helst avkall från.

onsdag 6 maj 2009

Tänkvärt

"The government is our servant: we are not servants to the government."

Det är mao VI som bestämmer och INTE våra ledare. Detta har våra politiker tyvärr glömt bort.

tisdag 5 maj 2009

Borde vi ge upp?

Då vi nu står inför en fiende av aldrig tidigare skådat slag, och en fiende som vi av allt att döma inte kan besegra, så är det kanske dags att ställa sig följande fråga: borde vi ge upp?

För vad lönar det sig att fåfängt kämpa mot en övermäktig fiende, som dessutom har grundlurat mer än 90 procent av den utbildade vita medelklassen, och säkert bortåt 99 procent av den totala befolkningen? Är det inte i ett sådant läge dags att lämna världen åt sitt öde?

Nog känner vi alla så emellanåt, konstigt vore det väl annars. Det som nu pågår är ett spel på högsta nivå, och deltagarna i detta spel är inga duvungar, och de är allt annat än naiva. De har vida övertrumfat de mest briljanta av våra tänkare och experter, och anledningen till att man lyckats med detta konstycke beror på att de främsta av oss inte kan inse att ondska, likt den som nu har uppenbarat sig, faktiskt existerar.

Vi vill inte tro på det, och därför vägrar vi inse fakta. Det som är för obehagligt, vill vi inte veta av. Och det som är för otroligt, vill vi inte tro på. Detta är en naturlig försvarsmekanism som skyddar oss från lidande. Precis som smärta hindrar oss från att skada vår hand om vi rör vid en het kastrull, så hindras vi av oss själva från att behöva konfronteras med den kalla bistra sanningen.

Vi vill inte inse hur det verkligen står till pga att det är för hemskt att leva med denna insikt. Och kanske är det inte heller meningen att alla ska behöva se vad det är som nu pågår. För de flesta av oss har det ju rätt så bra som det är. Man lever visserligen i okunskap, men lidandet hålls till ett minimum.

Så frågan om vi borde ge upp eller inte kan inte besvaras generellt. Vi måste besvara den inom oss själva … till oss själva. För det är vi själva som måste leva med beslutet.